Filleeeee

Heey bloggen!

hade i princip glömt av att jag hade en blogg i all denna kaos och sorg. Till en början må jag säga att jag lärt mig att ta tillvara på alla man har för man vet inte när man förlorar dem. Som de flesta av er kanske redan vet så dog min pappa ett par veckor sedan. och för att göra det lätt och inga dumma rykten (som jag hört) så var det så att min pappa dog av en trafikolycka av en annans persons misstag. Det är verkligen sånt man tänker *nejnej, det händer inte mig* MEN JO, det gjorde det faktiskt.
Hur jobbigt det än är att skriva detta och jag vet att ni tycker att det är jobbigt att läsa men jag vet att det kmr att blir jättesvårt för mig att berätta det för er face to face. drf skriver jag av mig lite här. jag kmr antagligen att skriva helt i oordning och lite förvirrat men de får ni leva med.
Att få ett dödsbesked är det värsta som finns i hela... ja. Jag och min syster var hemma ensamma och jag hade varit uppe tidigt hos hästen och gymmat endel så jag mådde galet bra och kände att mitt liv var perfekt för stunden. Ni vet den sköna känslan när allt stämmer ibland. det knackar iaf på dörren och min syster öppnar. Där står en man och en kvinna med gråten i halsen. de går in och berättar för min syster. jag märker att något inte är som det ska och går fram. polismannen kollar mig stenhårt i ögonen och frågar om min pappa är Magnus Pfeil. *då börjar jag tänka att, va i helvete har han mördat ngn eller!?*
situationen blev stel och då säger han att min pappa. min pappa har krockat med bilen och har avlidit.

tiden stod helt stilla och alla minnen bara flög genom huvudet. det är en jättesvår känsla att beskriva.
jag ... kunde bara inte ta in den informationen han just gav mig. att veta att ens pappa, att jag ALDRIG kmr att få se honom mer. jag trodde inte på honom och jag tror det fortfarande inte. Jag frågade honom chockat om han hade skämtat med mig? jag lovar och svär att det kändes som en film, som en dröm. en mardröm. det är en mardröm, mardrömmen är min verklighet.

Jag har nu gråtit varje dag sen 4 juli, det kmr på nåt sätt varje dag. alla små detaljer som påminner. häromdagen skulle jag fixa en grej till TVn. och tänkte aja*jag går o frågar pappa*... bara en sån liten sak. för min pappa var verkligen bäst. han gjorde allt. byggde huset, seglade över atlanten, tog hand om oss och mamma. han kunde fixa allt. och det känns verkligen underligt att inte ha den tryggheten längre. Det är ett hål. något som fattas i hjärtat. och det kommer aldrig att bli bättre. ärligt talat. det blir bättre för att man lär sig hantera det och lär sig leva med det.

Allt detta jag skrivit nu går jag igenom varje dag. om och om igen. och jag hatar det. det är orättvist och jättesvårt att hantera. man vet inte hur man ska tänka eller vara. just nu är jag ytlig och det är svårt att bli glad på riktigt, om ni förstår vad jag menar. man faller tillbaka så lätt, även om man skrattar för stunden är det så svårt att bara slappna av.

detta är en del av min underbara sommar.

men mitt bland sorg och känslor dyker en massa massa fina vänner upp. ni kmr med blommar och choklad, pussar och kramar. och vet ni, det är faktiskt ni som får oss att fortsätta. Det betyder jätte mkt att ni skriver och pratar med mig. tusen tack.

O Tack till min förebild och idol Marina and the Diamonds. Och alla ni fans som stöttar mig, det betyder enormt mkt och det är jätte fint att veta att ni bryr er. Jag och mina fina vänner sarah och sanna åker till östersund på onsdag för att ha lite kul. och gissa vem som ska dit? MARINA AND THE DIAMONDS! det är jätteknäppt men hon är en sån jätte inspiration för mig, vad det än är. musiken är fantastisk och jag älskar henne. thanks for being you Marina.

Xx